Ett möte

En ledig dag när jag tog en promenad längs landsvägen i Tynderö, gammal svensk jordbruksbygd med röda stugor och nu i vintertider vita snövallar på sidan om vägen, såg jag på håll en ung man komma cyklande. Hans utseende sa att han kom från Åkerö flyktingförläggning som ligger ca 5 km längre bort efter vägen. På ganska långt håll vinkade han till mig. Jag vinkade tiibaks och när han kom närmare skrattade han och pekade på cykeln som var lite för liten för honom. Jag skrattade tillsammans med honom åt hans lite vingliga framfärd. Han fortsatte glatt sin cykeltur längs landsvägen. Och jag fortsatte min promenad med ett leende på läpparna och med en glädje i hjärtat, att en ung man ungefär i min äldste sons ålder, kom skrattande på en cykel längs landsvägen i Tynderö, istället för att med vapen i händerna vara tvungen att skjuta andra unga män. Vi i Sverige kan inte hjälpa alla människor som har det svårt, men varje  människa som vi kan hjälpa, är värt mer än vad man kan säga i ord.